Att älska Roma är absolut inte lätt och kärleken är något man måste lära sig att hantera. Det gäller att, som romanista, vara beredd att både offra och ge utan att få något tillbaka. Jag har nu inlett min 11e säsong som romanista så jag vet att det inte alltid är en dans på rosor. Jag har svurit över Roma, jag har gråtit över Roma, jag har förbannat mig över Roma, jag har hatat att jag älskat Roma. Det kan ofta kännas att helvetet är nära.
Och när det är på det viset så kan man ju ställa frågan: varför älska något så mycket som kan göra så ont?
Jo, under mina Romaår har jag även lärt mig att hur ont det än må göra så kommer ALL uppoffring tillslut vara värt det. Varenda tår, varenda svordom, varenda dunkat huvud i väggen kommer i slutändan få upprättelse, för jag vet att hur ont det än må svida ibland och hur gärna man än vill gå under jorden ibland så finns det ingenting som gör mig lyckligare än Roma. Roma må ibland göra mig till världens mest sorgsna och argaste människa men Roma gör mig även till världens lyckligaste människa. Och just dessa stunder är värda allting som finns i hela världen.
5-1 mot Cagliari sved. Konstigt vore väl annars? Och ja, det svider fortfarande. Men helvete kan bli till himmel på en sekund och samma sak tvärtom. Det är en del av Roma och det är därför som jag älskar det här laget så oändligt mycket.
1 kommentar:
Där kom det! Så jävla fint, WORD som alltid. Grazie!
Skicka en kommentar