"Per il bene della Roma"...grazie per tutto grande Ranieri!

1 september 2009. Den så älskade Luciano Spalletti sa hejdå till oss alla och hoppade av skeppet efter en besviken säsongs-inledning. Den Romfödde Claudio Ranieri vart klar och frågetecknen var många. Var han rätt man för Roma? Var han den som skulle få det sjunkande skeppet på rätt köl igen? Tja...de första matcherna gav inte direkt något korrekt svar för resultaten var väldigt blandade. De första fem matcherna resulterade i 3 vinster och 2 kryss vilket ändå måste ses som helt okej för en helt ny tränare. Men sedan kom tre matcher, tre förluster, som fick en att börja fundera på om Ranieri verkligen var rätt man. Förlust mot Milan borta, förlust mot Livorno hemma och förlust mot Udinese borta. Vart var Roma på väg egentligen?

Men efter matchen i Udine hände något...en prestation utöver det vanliga. Roma spelade 24 raka matcher utan att förlora och gav oss alla drömmar, hopp och tro som vi romanisti inte haft på länge. Ranieri och hans Roma fick oss att le igen.

Ranieris Roma gav oss otroliga minnen förra säsongen: första segern borta mot Juventus på 9 år, 2 fantastiska derbysegrar, starka vinster mot Fiorentina, Palermo, Genoa och Udinese, en helt underbart overklig vinst hemma mot Inter på ett fullsatt Olimpico. I slutet av oktober låg vi 14 poäng bakom Inter. Vi tog igen, vi gick i kapp, vi gick om....

Att det inte höll hela vägen, att en man vid namn Giampaolo Pazzini förstörde festen, spelade ingen roll. Chi tifa Roma non perde mai var budskapet. Ranieri lovade efter matchen mot Sampdoria ingenting var över förrän domaren blåste av matchen i Verona tre omgångar senare. Han gav ett löfte att Roma skulle kämpa in i det sista och som man gjorde det. Vi var så nära.

Jag är extra tacksam för det arbete Ranieri gjorde med Roma. Under mina tre månader i Rom förra året fick jag uppleva matcher, känslor och upplevelser jag aldrig mer kommer få vara med om. Jag var på plats mot Udinese då Scudetto-drömmarna kom tillbaka, jag var på plats den underbara lördagskvällen mot Inter, jag var på plats den sagolika söndagseftermiddagen mot Atalanta då vi gick upp i serieledning....

Jag har mycket att tacka Ranieri för att min Romvistelse blev så bra som den blev.

Ranieri älskar Roma. Det har han alltid sagt och det har man även märkt på honom. Jag minns i sista hemmamatchen mot Cagliari...när Ranieri kom in på inneplan fick han stående ovationer från publiken men den gode Claudio applåderar med händerna och pekar på spelarna istället. Älskade Ranieri!

Efter en extraordinär fjolårssäsong var förväntningarna höga inför årets säsong och Roma räknades verkligen som en av de stora utmanarna till scudetton. Men ingenting har gått vår väg i år. Berg-och-dal-banan har varit tydligare än någonsin och imponerande segrar mot Inter, Milan, Lazio x2, Fiorentina och Juventus har blandats med pinsamma förluster som mot Cagliari, Palermo, Napoli och nu senast Genoa. Konstiga laguttagningar, fel startelvor och udda byten är något som speglat denna säsong. Samtidigt har viljan, grintan och glädjen som tidigare symboliserat Roma försvunnit allt mer och mer.

Det är lätt att skylla på tränaren, det är lätt att ha en syndabock, det är lätt att skylla på en ensam individ men Ranieri är inte orsaken till allt ont. Det är inte Ranieris fel att Borriello missar öppet mål eller att Burdisso inte kan rensa ordentligt. Men jag tror ändå att kvällens beslut är rätt. Ranieri har fått ut så mycket han kunnat i Roma och det var fantastiskt så länge det varade men ibland kommer man till en punkt då det inte längre fungerar. Vad som händer nu återstår att se. Det pratas om Montella och det vore helt underbart att se hans ansikte på bänken igen men hur han är som tränare kan ingen av oss kommentera än.

Jag kommer sakna Ranieri och just nu känner jag en tomhet som jag inte alls trodde jag skulle känna . Han har lämnat ett stort avtryck och kommer alltid bli ihågkommen för fjolårssäsongen. Han är en stor man med ett stort hjärta som bara vill gott. Men vi måste gå vidare nu. Och det måste även Ranieri göra. Att vägarna skiljs åt såhär är inte rättvist men som romanista vet man att världen aldrig är rättvis. Det enda jag kan säga nu är tack. Tack tack tack Ranieri för allt du gett oss!