Cazzo che palle!

Vissa dagar kan man ställa sig frågan: varför hejar jag på Roma? Idag är en sådan dag. Vad är grejen med oss? Vi har en oerfaren tränare som bara tränat småpojkar, vi har en målvakt utan ögon som inte kan rädda någonting, vi har en bra målvakt som inte får spela, vi har en 34-årig högerback som knappt hade platsat i Finnspångs IF, vi har en fransman som börjat tänka på Milan, vi har en fd superbrassemittback som fått black-out, vi har Loria som aldrig vunnit en match när han vart inne på plan, vi har Burdisso som tydligen bara var en one-season-wonder, vi har en vänsterback som bara kan skjuta (knappt det längre), vi har en chilenare som slår för dåliga hörnor och frisparkar, vi har De Rossi som tappat all sin grinta, vi har Taddei som är lika dålig som han är ful, vi har Perrotta som bara är gammal, vi har Simplicio som bara är bra i derbyn, vi har Brighi som inte gör någonting, vi har en lång snygg mörk italienare på topp som inte gjort mål sen 2a februari, vi har en sur Menez som surar, gnäller och missar allting som finns och lite mer, vi har en montenegrin som är loj och ointresserad och som missar lika mycket som Menez. Och sist har vi Francesco Totti, en 35-åring som fortfarande tvingas bära upp ett helt lag på sina axlar, en 35-åring som gjort 7 mål på de 4 senaste matcherna, en 35-åring som stått för alla Romas mål utom ett de senaste fem matcherna. Något som säger kanske mer om Roma än om Totti? 

Ja, ibland kan man undra varför detta lag tar sådan stor plats i ens hjärta. Men jag har lärt mig under åren att: la Roma non si discute, si ama. Man ifrågasätter varenda spelare i varje match och undrar vad dom gör i Roma. Men jag orkar inte göra det längre. För nu börjar nedräkningen till nästa säsong då allt bara kan bli bättre.