Vart ska jag börja? Vart fan ska jag börja? Hur börjar man skriva något efter den här matchen?
Jag var nära att inte ens kolla på matchen. Efter att ha förlorat allt på senare tid så kände jag att jag inte ville plåga mig själv något mer. Att vi dessutom skulle möta Juventus gjorde inte saken bättre. Ett lag vi alltid haft problem med. Ett lag som vi inte hade vunnit mot hemma sedan den 8e februari 2004. Att den här uppgiften kändes som mission impossible var jag nog inte ensam om att tycka. Men jag bestämde mig tillslut att se matchen. Och tack gode gud för det.
Vi har haft en otrolig tung start på det här året. Förluster & tränarbyte har tagit hårt på oss alla. Men ikväll, i den omöjliga matchen, hade våra män bestämt sig för att vända det här. De hade knutit nävarna, rest sig igen, gick ut på plan enade som ett lag och gjorde allting rätt. Vi hade en målvakt som räddade det han behövde rädda. Vi hade ett försvar som för första gången i år liknade mer en mur än en hönsgård. Vi hade ett mittfält som sprang som kämpade som djur och överglänste Andrea Pirlo. Vi hade ett anfall som ständigt oroade Juventus försvar. Vi hade en tränare som fick ett sarjat lag att slå ligaledaren. Vi hade en kapten som ja... vi aldrig någonsin kommer sluta hylla. I matchens 55e minut mumlade jag för mig själv att Totti minsann är värd ett mål idag. Tre minuter senare small det till. Tre minuter senare sköt, bombade, pepprade, krutade Francesco Totti in matchens enda mål. Ett mål så vackert så det kunde fått vilken fotbollsälskare som helst att gråta. Efter målet fortsatte vår propagandefotboll och vi lyckades UTAN PROBLEM spela av matchen och inkassera säsongens härligaste tre poäng. Det var väldigt länge sedan jag var såhär lycklig som romanista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar