A sad day.

Idag är det sorgens dag och ni vet kanske varför. Det är på dagen ett år sedan en man, ett lag fick Olimpico att gråta. Den 25e april 2010 förstörde Sampdoria allt vad lycka heter. Jag kommer nog forever minnas förra säsongen. Det var vår säsong. Från den 1 november 2009 var allt som en saga. Vi var ett krislag någonstans i ingenmansland som bytte tränare, som släppte in massa mål, som inte gjorde mål, som inte hade något spel, som inte kunde vinna kontinuerligt. Just another medelmåttig-säsong, tänkte jag efter förlusten i Udine den 28 oktober. Neeeeeeeejdå, tänkte Totti och c/o som hade andra planer. Den 1 november 2009 var ett magiskt datum och jag skrev i bloggen: Vi måste bevisa att vi inte är vad tabellen visar för tillfället utan att vi är så mycket bättre. Det vet vi alla att vi är. Spela med hjärta, med inställning och med stolthet. Då kommer det bli fint ska ni se. Vi ska fan greja det här, kom igen nu!!
Den 1 november 2009 var början på något som jag aldrig ville skulle ta slut. 6 månader och 24 raka matcher utan förlust vart det. Sen kom Samp. Sen kom Pazzini. Och resten vet ni...