Jag har börjat skriva om söndagens match kanske hundra gånger nu. Men mina fingrar vill inte samarbeta med mina tankar verkar det som.
Det är med sorg jag kommer minnas den 25 april 2010. Helst av allt vill jag inte minnas alls. Alla drömmar, alla förhoppningar, all tro, allt hopp som vi byggt upp på ett halvår känns som bortblåsta.
I oktober var vi ett litet litet ljus i världens största mörker. Ett ljus som höll på att släckas för gott. Men istället för att släckas så blev lågan allt starkare och starkare. Vi har kämpat igenom den starkaste motvind och hela tiden blivit större och starkare. Tillslut var vi inget litet stearinljus längre. Vi var en fackla, en eldstad, en valborgsmässoeld.
Vi var större. Vi var bättre. Vi var starkare.
Men i söndags kom Sampdoria och släckte det ljus och hopp som vi byggt upp sedan november. Det var 45 minuter som förvandlade världens lyckligaste fotbollsfans till världens ledsnaste fotbollsfans. Men vi borde kanske ha lärt oss nu, att dem goda vinner bara i sagor. Jag trodde faktiskt, att för en gångs skull så skulle de goda vinna även i verkligheten men vi hoppades kanske på för mycket.
Det är inte slut än. Än finns det ett litet hopp som fortfarande lever. Men tyvärr tror jag Inter klarar det här utan problem nu. Dem är för starka, för erfarna, för bra på att vinna.
Vad som händer får vi se men en sak är i alla fall säker: hur det än går den här säsongen, hur många poäng vi än tar och vilken plats vi än kommer på, så har Roma gett mig allt. Jag kommer vara världens stoltaste romanista när domaren blåser av matchen den 16 maj i Verona. Det här är inte slutet, det är början på något nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar