Varje söndag vaknar jag upp med samma slags symtom: magknip, darrande händer, illamående och ett dunkande huvud. Jag är ett nervöst vrak som inte kan tänka på något annat än Roma.
Söndagar är ett helvete fram till matchstart, speciellt nu på senaste tiden. Matcherna pendlar sedan mellan himmel och helvete, mellan hopp och förtvivlan, mellan lycka och sorg. Det är mycket lidande men det är värt allting i hela världen när domaren blåser av matchen och det står 11 gulröda vargar som segrare. Då existerar inget annat än den ultimata lyckan.
Idag är det söndag. 25 april. Dagen innan min födelsedag. Roma-Sampdoria.
Idag ska jag till Olimpico igen och mitt hjärta har redan börjat slå snabbare. Varje match är på liv eller död nu. Det är vinna eller försvinna som gäller. Vi är så nära, så jävla nära, men samtidigt fattas det fortfarande otroligt mycket.
Vi kan inte vika ner oss. Vi har inte råd med det.
Det är en svår match (som vanligt), Samp är bra. Men dem ska inte kunna rubba oss på ett fullsatt Olimpico. Inter får låna förstaplatsen idag men när dagen är slut ska vi ha tagit tillbaka den. Och som sagt, imorgon fyller jag 20 år och jag önskar mig inget annat än en seger i kvällens match. Ikväll vill jag gå från Olimpico med världens största leende, som serieledare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar