Sono...

Efter flera års skrivande på SF (och då framförallt kära Foro) så vet jag att många är väldigt nyfikna på vem jag är. Hemlighetsfull som jag är så brukar jag inte avslöja allt för mycket men för att vara lite snäll så hade jag tänkt öppna mig lite mer än vanligt för er åtminstone.

Som alla förmodligen redan vet vid det här laget heter jag Julia, är 18 år och bor i den mindre mysiga kommunen Sollentuna, norr om Stockholm. Jag går nu sista året i skolan där jag läser sam-ekonomi (inte direkt världens roligaste inriktning men den duger). På fritiden träffar jag vänner, tittar på film, jobbar, shoppar och såklart, allas vårt gemensamma intresse, följer Roma! Söndagarna i mitt liv är tillägnade åt plugg och just Roma.

Jag har varit Romanista sedan jag var tio år och varför det blev just Roma för min del är inget annat än en ren slump. Det var då sommaren 2000 och EM spelades i Holland/Belgien. Man kan säga att det här var mitt första riktiga mästerskap. Visst har jag svaga minnen från Sveriges triumfer under VM 94' men varken några från EM 96' eller VM 98'. Så det var alltså under den här sommaren som jag började intressera mig för fotboll överhuvudtaget, allt tack vare en viss capitano.

Sverige mer eller mindre sög under detta mästerskap. Förlorade mot Belgien i inledningen, kryssade mot Turkiet och förlorade sista ödesmatchen mot just det - Italien! Vår nation åkte snabbt ut ur mästerskapet men mitt intresse svalnade ju inte för det, Italien fanns ju nämligen kvar. Inte för att jag brydde mig så mycket om dem då direkt. Inte förrän semifinalen, Holland-Italien. Det var då jag såg honom för första gången. Där, under straffläggningen, lade jag märke till honom. Han som lade en så där konstig straff. "Han skjuter ju sämre än mig" tänkte jag då. På något sätt chippade han in bollen i mål, superlöst, och inte kunde tioåriga jag förstå att det var fotbollskonst.

Men trots att jag tyckte den där straffen var det konstigaste jag någonsin sett så fångade straffläggaren min uppmärksamhet. Vi hade några EM-tidningar liggandes hemma så jag kollade upp vem denna man var och jag såg att han hette Francesco Totti och spelade i det italienska laget Roma. "Totti är min favoritspelare" sa jag till pappa och på den vägen är det nu. Visst var jag inte så hängiven i början av min Romatid men jag minns ändå scudetton väldigt bra och när vi sedan skaffade Canal+ så blev det Roma allt mer och mer. Idag växer kärleken för detta fotbollslag varje dag som går och jag följer allt som händer och sker med Roma (förutom transferrykten!). Det finns så många fina (och även dåliga) minnen med Roma men det får vi ta i ett annat inlägg.

Julia