Oggi ti amo di più

Någon som verkligen imponerat under inledningen av Luis Enriques nya lagbygge är Rosi. Något som förmodligen glädjer de flesta romanisti i och med att Rosi har lika stort gulrött hjärta som vi. Han har gett en stor och intressant intervju i Corriere dello Sport och jag ska dela med mig av lite som sades från vår älskade högerback (sorry för att svenskan ibland blir lite knasig, det är inte alltid det lättaste att översätta).

2006 sa Spalletti: Om två år kommer ni veta vem Rosi är. Vi har kommit till 2011. Vem är Rosi?
- En kille som är engagerad, medveten om vilka kvaliteter han har och som siktar på att bli en stor fotbollsspelare.

Chievo, Livorno, Siena...?
- Året i Verona var svårt. Det var första gången som jag var långt hemifrån och tränaren Iachini behandlade mig inte bra. Vi kan säga att det var en tid som formade min karaktär. Tiden i Livorno däremot var avgörande. Acori använde mig som ytterback, där Spalletti redan hade provat mig, och vi gick upp i Serie A. Tillslut kom Serie A med Siena: med Malesani och Sella, som jag redan kände, då gjorde jag en bra säsong.

Sedan kom du tillbaka till Roma.
- Men det var jobbigt här med. Jag hade ingen ro, dels var det mitt fel, och dels för att Ranieri inte gav mig något lugn. Dessutom så trodde inte omgivningen på mig. Jag såg mörkret runt omkring.

I somras, när du missade "cucchiaio-straffen" i en träningsmatch, så förändrades allt och man kunde se en annan Rosi.
- Jag har växt massa de senaste månaderna. Jag har växt som man. Jag är redo att kriga för laddningen som jag har inuti mig.

Nu är du en startspelare i Roma. Förvånad?
- Ääh, jag vet inte. Under försäsongen förstod jag att jag kunde spela mina kort, för det var ett projekt för ungdomar. Och eftersom Luis Enrique är en tränare som låter dom som förtjänar spela. Jag är skyldig honom mycket, han ger mig alltid de rätta tipsen: han skulle kunna äntra planen även med bara ett ben.

Man ser resultaten: för första gången märker man saknaden av dig när du var skadad.
- Självklart är jag nöjd. Jag njuter av att höra fansens applåder och läsa om berömmelsen i tidningar. Jag har dock alltid trott på att förr eller senare skulle jag klara det.

Du har aldrig gett upp ens för ett ögonblick?
- Aldrig. Jag har tänkt på att jobba ännu hårdare och förbättra mitt beteende. Nu lever jag ett liv som idrottare.

Vad innebär ett liv som idrottare?
- Jag tränar dubbelt så mycket som tidigare. Även helt själv. Jag har haft förmånen att träffa Franco Chinnici som har utfärdat ett personligt program till mig. Han ändrade allt, även kosten. Och i slutet av varje träning tränar jag cross-passningar och skott.

Har du någon spelare som du tar efter?
- Maicon. På min position är han den bästa. Som liten däremot såg jag upp till  Cristiano Ronaldo. Det var på den tiden då jag spelade längre fram.


Dessa förebilder har har ingenting att göra med att du växer i skuggan av Totti och De Rossi?
- Absolut inte. Jag jämför mig inte med dem, de är Romas historia!

Totti är dagens kapten, De Rossi är morgondagens kapten, kan du vara det i övermorgon?
- Kanske. Att spela i Roma är en dröm för mig. Jag skulle vilja stanna här hela livet. Även om Barcelona eller Chelsea skulle ringa mig, så skulle jag alltid sätta Roma först!

Däremot så började allt i Laziotröjan.
- Jag var nio år och Roma tog inte in barn i den åldern. Men sen när jag fyllde 11 år och Bruno Conti kom hem och frågade om jag ville byta så kunde jag ju inte säga nej.

Skulle du kunna bära dessa färger igen om omständigheterna krävde så?
- Nej aldrig. Jag skulle aldrig kunna gå till Lazio.

Din agent Davide Lippi har sagt att det inte finns många bättre ytterbackar än dig.
- Lämna listorna åt dem. Jag tror på mig själv.

Han vill ha dig i landslaget.
- Det pratar vi inte om. Vi hoppas på det och basta!

Roma fortsätter dock att leta efter spelare som har samma position som dig. Är det okej?
- Varje dag måste jag tänka på att bevisa mitt värde. Resten berör mig inte.

På vilken plats kan Roma hamna på?
- Jag vet inte, vi har inte satt några mål.

Har du lärt dig engelska för att kunna kommunicera med dina nya bossar?
- Nej. Men en av mina önskningar är att skriva in mig på en kurs. Språk är en nödvändighet. Och en dag skulle jag vilja jobba i Premier League. Kanske som ledare eller tränare.

Kommer du fortfarande vara kvar i Roma när projektet ger ett vinnande resultat?
- Det hoppas jag. Och jag hoppas att vara ännu starkare än nu.

Vart var du den 17 juni 2001, scudetto-dagen?
- Jag var bollkalle på Olimpico, på Roma-Parma. Jag minns kramen från kaptenen efter målet.

Kaptenen är nu din kapten.
- Första gången som jag tränade med Francesco så tänkte jag: vad gör jag här? Idag är han en vän.

Existerar vänskap i fotboll?
- Självklart. Jag har en bror i omklädningsrummet: Stefano.

Okaka.
- Vi har växt upp tillsammans, vi har delat allt. Nu upplever han en tuff period för att han inte spelar, men snart  kommer han visa upp de kvaliteter som han har. Jag skulle vilja att han exploderade i Roma men jag vill framförallt att han är lycklig.

Om du skulle ge honom ett råd. Hur klarar man av svårhanterliga miljöer?
- Med balans. Man måste vara ogenomtränglig för kritik och svårigheter. Utan balans kommer man ingenstans.

Journalister ses ofta som en fiende. Är det så även för dig?
- Inte för mig. Jag gör mitt jobb. Det viktigaste är att inte påverkas av en artikel eller av ett betyg, både på gott och ont.

Föredrar du att spela på Olimpico eller gå ut med en vacker kvinna?
- Alltid spela fotboll!

Eftersom Luis Enrique har avskaffat återtagandet (?) för hemmamatcherna, så kan man ha sex före matcherna...
- Men det händer inte. Jag sover på Trigoria kvällen före matcherna. Jag föredrar det.

Vid 24 års ålder försöker en fotbollsspelare att hitta rätt partner eller samla historier?
- Det beror på. Några av mina kollegor har gift sig tidigt för att på så sätt hittar dom ett lugn. Jag är för tillfället singel och letar inte efter någon.

Finns det bögar inom fotbollen?
- Kanske, men jag har aldrig träffat något. Men jag har stor respekt för allihopa. Utanför fotbollsplan har jag många homosexuella vänner.

På fritiden, spelar du playstation eller ser en film?
- Helst en film. Men inga böcker, jag läser väldigt lite.

Och när fotbollen inte längre finns där, vad kommer hända då?
- Det vill jag inte tänka på. Jag blir galen när jag inte kan spela på grund av en skada, föreställ då hur jag skulle känna om jag var tvungen att sluta nu.

Vad har ni för tankar om den ekonomiska krisen på Trigoria?
- Vi är besvikna och oroliga. Jag hoppas att Italien, och resten av världen, kommer att resa sig.

Berlusconi har avgått. Är du med eller mot honom?
- Inte på någon sida. Varken höger eller vänster.

Vad drömmer du om i framtiden?
- Gällande fotbollen eller livet?

Fotbollen.
- Vinna. En scudetto med Roma som spelare skulle vara helt otroligt.

Och i livet?
- En familj. Men dock inte på tio år. Nu älskar jag bara en kvinna.

Roma?
- Nej. Min mamma Anna. Det var hon som födde mig och det är hon som valde mitt namn.

Varför Aleandro?
- De tänkte kalla mig för Alessandro men det var alldeles för vanligt. Därför valde hon det.

Vilken fantastiskt underbar man han är!!! "Jag väljer Roma framför Barcelona och Chelsea", det går ju inte att inte älska honom!!