Gästkrönika: Allting var på riktigt!

Hallå mina vänner! Nu ska vi testa något nytt på denna blogg, det är nämligen dags för gästkrönike-time! Gustav från Örebro hörde av sig för några dagar sedan och frågad om han kunde få skriva ett gästinlägg och hur kan man säga nej till det liksom? Ju mer Romaläsning desto bättre. Så mina kära romanisti, sätt er till rätta så få ni här en mycket kär nostalgitripp tillbaka till 2010 då Roma spelade sin sista hemmamatch för säsongen mot Cagliari. Enjoy! (och tusen tack till Gustav för mycket härlig läsning)


Allting var på riktigt. Olimpico fanns på riktigt, det låg nu bara 100 meter framför mig.  Någon vecka tidigare hade jag suttit hemma och sett drömmen om scudetton försvinna i hemmamatchen mot Sampdoria. Mexes satt och grät på bänken och Cassano försökte trösta Totti. Jag tror inte han lyckades särskilt bra.

Några dagar innan jag skulle åka ner till Rom för att se säsongens sista hemmamatch mot Cagliari möttes Roma och Inter i Coppa Italia. Jag såg inte matchen men det första jag såg när jag skulle kolla resultatet var att Totti hade blivit utvisad. Jag stelnade till och blev livrädd, skulle det innebära att han skulle missa matchen mot Cagliari? Skulle jag åka till Rom för att se en match med Roma men inte få se Totti? Jag blev ju inte direkt mindre orolig när jag såg vad han hade gjort. Han hade ju sparkat ner Balotelli framför Curva Sud, ingen vanlig utvisning och risken för avstängning och att han skulle missa Cagliari-matchen kändes ganska stor (trots att det var i Coppan). Men så blev det inte, Totti skulle få spela mot Cagliari och jag kunde andas ut.

Sparken mot Balotelli var inte snygg.  Det var fel, jag vet men jag brydde mig inte så mycket om det. Man har ju en förståelse och kärlek till Totti som ibland gör det lite svårt för ens hjärta och hjärna att tycka likadant. Men precis som Totti så har jag alltid låtit hjärtat bestämma.  Det skulle visa sig att jag inte var helt ensam med att tycka och känna så.

När jag gick mot Olimpico den söndagen såg man Totti-tröjor överallt.  ”Roma non si tocca, Grazie Capitano” stod det på affischerna. Kärleken till Totti hade bara blivit större. Visserligen hade folk från lite olika håll ifrågasatt honom den senaste tiden, inte minst efter utvisningen .  Men idag hade alla bestämt sig för att visa sin stolthet och kärlek till vår kapten.  Detta var Tottis dag och jag kunde inte vara lyckligare.

Matchen mot Cagliari var säsongens sista hemmamatch, Roma skulle avsluta kommande helg borta mot Chievo.  Men drömmen om ligaseger var i princip helt borta, Inter hade ett försprång och det kändes avgjort.  Nu stod jag inne på Olimpico för att se min första Roma-match, jag stod 20 meter ifrån Totti och Co. när dom värmde upp inför matchen.  Det kändes overkligt. När jag står där och bara njuter så märker jag hur alla runt omkring mig vänder sig om och tittar upp mot läktaren. Jag vänder mig såklart också om och får se massa (50-60st) norrmän med varsin Norgeflagga i handen komma in på arenan , alla hade Nr 17 och Riise på ryggen. Det dröjde inte länge innan hela Curvan hade uppmärksammat dom och börjar sjunga ”Olé Olé Olé, Riise, Riise” och applådera. Jag rös i hela kroppen och fick gåshud för första (långt ifrån sista) gången under denna dag. Det var väldigt mäktigt på något sätt. Det kändes som om Curvan och alla andra ville tacka för att vi fått ha Riise i Roma.

Jag ska inte gå in på hur jag kände när ”Roma, Roma” drog igång. Ni som har varit där vet…Om jag ska vara ärlig minns jag inte speciellt mycket från matchen, jag minns att den var ganska seg till en början. Men vad fan gjorde det. Cagliari gjorde i alla fall 1-0 men sen var det dags för honom att ta tag i allt på egen hand (igen). Han som vi alla hade kommit dit för att få se, visa vår uppskattning och stolthet för. Det var fullt med banderoller och hyllningstexter under hela matchen. Allt handlade om Totti. Totti gjorde 1-1 och Totti gjorde 2-1.  Roma vann med 2-1.

När matchen är slut så kommer spelarnas familjer in på innerplan . Juan lirar boll med några ungar, Pizarro ligger på rygg i gräset och tittar upp i himlen, Taddei åker runt på ”bårbilen” och tutar och ser så där Taddei-ful ut som bara Taddei kan göra. Totti kör också runt, men han försöker mest köra på alla småbarn. Sedan går hela laget runt planen med sina barn och vinkar och tackar publiken. Totti går lite bakom alla andra med Christian i ena handen och Chanel på sina axlar. Han ser ut att njuta och må bra, trots att det inte verkar bli någon ligaseger den här gången.  Fotograferna flockas runt honom och han ler och vinkar. Chanel vinkar på ganska bra även hon. Han ger sig bort mot Curva Sud för ett sista tack och hej för denna säsongen.

Jag är kvar länge på arenan, jag är nästan sist ut. Jag vill ta in och njuta så mycket jag bara kan. Innan jag traskar över Tibern och mot bussen köper jag en tröja. Den är svart och har en orange text som säger:
Eterna la città, eterna la storia
Eterno  il Capitano
Ovunque tu sarai, io sarò
/ Curva Sud
( Den eviga staden, den eviga historien
Den eviga Kaptenen
Vart du än går, kommer jag att vara där)