Minns ni känslan av att förlora? Inte? Nej, inte jag heller. Men det är väl inte så konstigt. Med tanke på att det var över 100 dagar sedan sist. Det är, för att citera min kompis, faktiskt jävligt bra. Försvaret är så vackert att se nu för tiden. Det är ingen hönsgård som släpper in tre, fyra mål per match längre. Det är megastabilt numera.
Och om motståndarna väl får en chans, så finns Julio Sergio där. Miraklernas man. Ibland undrar jag vem han egentligen är, Sergio. Han kom så plötsligt, så oväntat, så fantastiskt. Är han någon slags uppenbarelse? Är han Guds gåva till alla romanisti som lidit? Hur det än är så står jag bara här och tackar och tar emot. Han borde få en trevlig sommar i Sydafrika (i annat fall borde hela Brasilien avgå).
På tal om Brasilien, Cicinho lämnar oss tillslut. Kan inte påstå att jag gråter några big tears direkt. Men hans mål mot Genoa kommer kommas ihåg länge (wow vilket Romamål det är). Och matcherna mot Real såklart, fina minnen! Allora. Tack för allt Cici och lycka till i San Paolo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar