Impossible is nothing.

Det har nu spelats 23 omgångar i Serie A. När jag kollar på tabellen får jag väldiga flashbacks från 07/08. Då såg den ut såhär efter 23 spelade omgångar:























När det återstod en omgång att spela så såg den plötsligt ut såhär:

























På 14 omgångar blev 11 poängs skillnad istället en poängs skillnad. Visserligen hjälpte inte det den här gången för Inter vann ju ändå. Men ändå, tänk att något som "var klart" redan i februari blev en kamp in i sista omgången.

Och nej, jag kan inte låta bli att tänka i samma slags banor nu. Nu är det ju inte ens 11 poäng som skiljer oss från Inter utan tack vare Panuccis Parma så är det ikväll bara nio. Javisst det är mycket...men ändå. Det gäller att kämpa och tro på det man gör.

Som romanisti har vi varit med om mycket och Romalivet är ofta som en berg-och-dalbana. De djupa dalarna har varit väldigt väldigt djupa under det senaste året. Något som varit både jobbigt och påfrestande. Men nu är vi påväg uppåt igen. Vi klättrar mot toppen igen och ursäkta men fyfan vad vi är värda det. Blod, svett och tårar är påväg att övergå i tro, hopp och kärlek.

På senare tid har jag tänkt på Scudetton 280 gånger. Typ. För att jag tror på Roma. Jag vet vad vi kan och vad vi är kapabla till. Men vi måste kämpa in i det sista och tro på oss själva. Gör vi det kan vi gå hur långt som helst.