Memories never die

Så är det dags att möta Inter igen. Att möta Inter är alltid speciellt, av många anledningar, och det finns väldigt många fina matcher att tänka tillbaka på mot just detta motstånd. Här har ni några av mina favoriter:

 

• Detta klipp hämtar vi från cupfinalen 2006/2007. Det var på den tiden det var dubbelmöte även i finalen och första mötet på Olimpico var minst sagt magiskt. 6-2 lite enkelt sådär och vi skapade oss ett hyfsat utgångsläge inför returen i Milano (som vi visserligen förlorade med 2-1 men vad gjorde det, VI VAR CUPMÄSTARE!!).

• Klipp nummer två hämtar vi från en tid då Totti hade långt hår, Capello var tränare, Candela fortfarande spelade fotboll, Marquinhos var 10 år, Rosetti fortfarande fick dömma Roma och Samuel & Cassano var Romaspelare. 4-1 stod det tillslut på resultattavlan men för oss kommer den här matchen ha slutat 7-1. TRE mål dömdes bort från den härliga Rosetti men trots det så kunde han inte stoppa Roma den här kvällen och vi lyckades slutligen vinna med 4-1, vilket inte heller är särskilt dåligt (men det skulle vart 7-1).

• Legendarisk match på grund av en sak: Francesco Tottis ohyggligt snygga mål. Det är så vackert så det inte ens går att beskriva. Gör han om det ikväll så vore det de absolut ultimata.

             

• Vi vann ju faktiskt cupen två år i rad och 2007/2008 var det inga dubbelmöten som gällde i finalen utan endast en match. Givetvis vann vi även här. 2-1. Mexes. Perrotta. Good times. 9e Coppa Italia-vinsten.

• Här hittar vi ett klipp från hör och häpna förra säsongen. Vi gjorde absolut ingen bra säsongen men det gjorde verkligen inte Inter heller. Här lyckades vi ändå visa upp oss från vår allra bästa sida och Borini blev stor Inter-killer genom att göra två mål. 4-0 slutade tillsist matchen och vi hade åter en gång lyckas krossa Inter. 

• Säsongen 2010/2011 började inte på bästa sätt. På de fyra första inledande matcherna hade vi bara fått ihop två poäng och då hade motståndet hetat Cesena, Cagliari, Bologna och Brescia. Att mötet mot Inter kändes som en David-mot-Goliat-kamp var det nog många romanisti som kände. Matchen såg länge ut att sluta 0-0, vilket ändå sågs som helt okej med tanken på känslan man haft innan match. Men så var det en montenegrin som ville annorlunda. I den 75e minuten kom han in. I den 91a minuten blir han hjälte och gör 1-0. Ett mål (och tre poäng) som nog aldrig varit så efterlängtade som då.

• Den här tillhör av mina absoluta favoriter för då var jag själv på plats på San Siro och fick se mitt kära Roma igen. Roma spelade riktigt bra, gjorde tre mål, släppte bara in ett och tog tre mycket fina poäng. Var riktigt trevligt att vara en av få som kunde vandra hem från San Siro med huvudet högt och ett stort leende på läpparna. 

• Vi tar det bästa till sist. Min favoritmatch alla kategorier. Även här var jag på plats och detta är ett minne jag föralltid kommer bära med mig. Ni minns det nog. Inför matchen låg vi fyra poäng bakom Inter och en seger skulle innebära att vi på allvar skulle vara med och slåss om scudetton. Olimpico var fullsatt, Roma Roma Roma gav mig rysningar som jag inte kan jämföra med någonting och matchen var helt PERFEKT. Våra hjältar nere på plan gav oss anledning till att drömma drömmar i guld. Grazie Roma efter slutsignalen kunde få vem som helst att börja gråta. En fantastisk match, ett fantastiskt minne. Jag glömmer det aldrig.