Translate

måndag 10 maj 2010

"C'è solo un capitano, un capitaaaano...C'è solo un capitaano"

Jag ljög för er förut. Jag skrev att jag skulle njuta på Olimpico idag. In my as att jag gjorde. Vem hade anat att Roma-Cagliari skulle bli en sådan jävla pärs som den verkligen blev. Ända in i slutet.

Det var en sådan vacker dag på Olimpico idag. Överallt var det Tottitröjor och skyltar med hyllningar till honom. Alla ville visa sitt stöd till vår kapten! Under uppvärmningen spelades "Anche io sono Francesco" i högtalarna och på läktaren avlöste sig Tottiramsorna efter varandra.
"C'è solo un capitano, un capitaaaano...C'è solo un capitaano" och "Totti, Totti, Totti, Totti Tottigoool". Världens bästa Tottiday!

När Ranieri kom in på plan fick han stående ovationer men god som han är så applåderade han också och pekade på spelarna, som att det var dem som var förtjänta av ovationerna. Älskade Claudio.

I första halvlek satt jag bara och väntade på att målen skulle börja trilla in för att chanser saknades inte. Men det kom ju inget! Jublet kom istället när Chievo gjorde 1-0 på Inter. Det kan man verkligen kalla wow-känsla. Ljuset som varit som borta sedan Sampdoria-matchen tändes plötsligt igen. Att sedan Inter relativt snabbt gick upp till 4-1 behöver vi inte gå in närmare på.

0-0 i paus. 45 minuter kvar att göra mål på. Tiden började ticka. Mål efter mål annonserades på ljustavlan i alla andra matcher men vår förblev mållös. Ribbträffar, stolpskott och en Totti som missar öppet mål från världens närmaste håll. Ni kan nog gissa att det började bli rätt frustrerande hos precis ALLA. Så kommer målet i matchminut 72. För Cagliari.

Ursäkta?

I den sekunden slutade gick luften ur mig totalt. Nej. Det här klarar vi aldrig. Vi gör inte två mål när vi redan missat allt. Det kändes som om allt hopp var ute.

Men sen händer något. Både med Roma och med publiken. När det kommer upp att Chievo har reducerat till 4-3 tre minuter senare så vaknar alla liksom till liv igen. Det är fan inte slut än! Hoppet kom tillbaka på nytt.
Resten vet ni. Vi kom tillbaka in i matchen och den så grande Francesco Totti tar revansch på allt och alla genom göra 1-1.

"C'è solo un capitano, un capitaaaano...C'è solo un capitaano"

När bollen ÄNTLIGEN satt i mål så vart stämningen verkligen bättre. Jag bara visste att vi skulle göra ett mål till. Jag visste det. Och det kom. Matchminut 82. Riise utanför straffområdet. Hands. Straff. Totti. MÅL!!!!!

"C'è solo un capitano, un capitaaaano...C'è solo un capitaano"

Lyckan visste inga gränser och hela Olimpico kokade. Den så utskällde, den så bespottade, den så hatade Francesco Totti ger igen som bara han kan. Två mål och hjälte. Det är vår Totti det (vart är ni nu då, alla era vidriga Totti-haters?).

Matchen spelades klart, utan några problem. Vi vann. Inter vann. Och allt vårt hopp står hos Siena nu (samtidigt som vi själva måste vinna såklart).

Efter matchen avtackades spelarna som de verkligen förtjänade, alla små Roma-junior fick följa med deras duktiga pappor runt arenan och allt var bara sådär löjligt vackert.
Det var en värdig avslutning på en fantastisk säsong.

Och tack Roma. GRAZIE PER TUTTO!


(och glöm inte: c'è solo un capitano!)

3 kommentarer:

Marco sa...

Vilken match det var! Tror att alla kände så som du beskriver så bra. Från hopp i första halvlek med tanke på alla målchanser plus att Chievo tog ledningen mot Inter. Hoppet gick över till förtvivlan och ett lidande där luften gick ur mig och många andra skulle jag tro,när Cagliari gjorde mål. Men hoppet kom ju tillbaka när geniet Totti glänste med sina mål och hela stadion kokade. Detta var lätt den bästa match jag sett på Olimpico och att jag för första gången live fick se kaptenen göra mål var så jäkla underbart. Å idag har jag nynnat på "c'è solo un capitano" hela dan!

Julia sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Julia sa...

Mm, det vart verkligen underbart, tillslut :D