Domani!

Det är kvällen innan derbyt. Klockan har tickat över midnatt, jag börjar bli trött men vet att det är lönlöst att försöka sova. Jag kommer aldrig kunna sova! Derbyt är det enda som existerar i huvudet och morgondagen kommer vara en enda lång väntan. 20:45 smäller det. 90 minuters pina. 90 minuters nervositet. 90 minuters jävla krigande. Imorgon vi den här tiden vet vi. Då vet vi svaret på allt. Jag vet inte om jag vill veta. Jag är rädd, riktigt rädd. Är det överhuvudtaget realistiskt möjligt att vinna SEX derbyn på rad? Det känns som en omöjlighet. Men impossible is nothing som det heter och jag trodde i ärlighetens namn att det var omöjligt att vinna FEM derbyn på rad också. Jag har så ont i magen så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. En ipren skulle aldrig hjälpa. Inte mot det här. Detta magont kommer sitta i tills matchen tar slut. Går resultatet emot oss kommer det sitta i längre än så. Imorgon kör vi. Vi bara kör. Då jävlar.