När vi ändå är inne på cucchiaios.

Imorgon skulle jag bli så glad om Totti gjorde en cucchiaio. Visserligen skulle jag bli glad bara vi vann men en cucchiaio-seger skulle smälla lite lite hörgre. Det är något speciellt med Tottis chippar, dem ser alltid så enkelt eleganta ut på något sätt. Totti är ju liksom cucchiaornas gudfader! Det är ju även tack vare hans chip-straff i EM 2000 som jag började gilla (*älska) honom. Under min egna 9 år långa fotbollskarriär så försökte jag titt som tätt prova på lite Tottigrejer. Inte bara Tottigrejer utan en massa saker som jag sett Romaspelarna göra under matcherna. Jag kan ju säga att mina tränare inte var så glada varje gång då jag valde att klacka istället för att slå en alldeles enkel bredsida. Men ska det vara vackert så ska det. Dem kallade mig ju ändå för Totti (eller för italiensk diva varje gång de trodde att jag filmade).

En rolig grej som jag kom att tänka på idag är att jag gjorde cucchiaos redan innan jag ens visste vem Totti var. På våren 2000, alltså innan den sommaren då jag såg Totti för första gången, så skulle jag precis fylla 10 år och jag skulle då spela min tredje eller fjärde match någonsin. Vi mötte Åkersberga på bortaplan minns jag och det stog 0-0 väldigt länge, en jämn match med andra ord. Men så någon gång i den andra halvleken så får jag bollen, ganska högt upp på motståndarnas planhalva. Jag springer lite med bollen och gör sedan en chip à la Totti över målvakten, rakt in i mål! Det var grymt snyggt och det är ett av de mål som jag minns allra bäst, för då har jag ändå gjort en hel del under min fotbollskarriär ;). Matchen slutade förresten med 1-0 till oss och jag var hjälte med årets mål! Det är ju faktiskt lite kul att jag som 9-åring fick för mig att göra en cucchiao innan jag ens sett cucchiaiomästaren själv göra någon!