Jag kan inte ladda om. Jag lever fortfarande på 1-2 i Turin. Siena? Det enda jag tänker på är Tottis straff, vilken hjälte Riise är och hur mycket jag älskar Pizarro.
Imorgon är det då dags för match igen (hjälp vad veckorna går fort nu för tiden). Siena på besök. Lätt som en plätt hade jag sagt om det inte var för två grejer:
1) Truppen! Om jag fick fantastiska rysningar när jag såg convocati-listan mot Juventus så får jag rysningar av obehag när jag ser denna trupplista. Ingen Totti. Ingen Toni. Ingen Vucinic. Ingen Menez. Det vart nog rätt bra ändå att Baptista och Okaka inte försvann.
2) Glöm inte att vi är Roma. Vi kan vinna mot vilka som helst men vi kan lika gärna förlora mot vilka som helst.
Tack o lov finns det ju punkter som gör mina nervösa nerver en smula mindre nervösa:
1) Vi har hemmaplan. Sist vi förlorade hemma i ligan var den 25e oktober (dock var det mot Livorno som då var ligajumbo och vilka är jumbo nu om inte Siena...nej, det positiva var det ju vi skulle ta!)
2) Om Roma är typiskt Roma så tappar vi poäng. Men Ranieri har lyckats fått bort mycket av det dåliga Romatypiska.
3) No Totti. No MTV. No ToTo.
Men vi har DePiPe på mitten som tillsammans är påväg mot sitt livs form. Dem tillåter inte att vi förlorar.
4) Siena läcker som ett såll. 42 insläppta mål är överlägset sämst i ligan så har vi tur så kan till och med Baptista eller Okaka hitta målet.
Summa summarum: det positiva var mer än det negativa. Vi vinner (vi måste göra det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar