Att lämna med stolthet

1984 var jag inte född än. Men jag vet vad som hände. Förlust i finalen i Champions League. Mot ett engelskt lag. På straffar. Nu 25 år senare var det dags igen. Men det var vår kväll. Det var vår kväll ända tills straffsparkslotteriet. Roma hade motbevisat mig ännu en gång och från att ha varit supernegativ så började jag allteftersom matchen gick få upp hoppet igen. Roma gav mig hoppet tillbaka. Jag trodde på oss. Det var så vackert att se oss igår kväll. Med halva laget borta, en startelva där hälften spelar med smärtor och med ett nykomponerat mittbackspar i form av Riise och Diamountene. Det var bella Roma. 

När Tonetto missade straffen igår så tog det ett tag för mig att inse att vi var ute. Men sen när jag ser Arsenals glädje och våra spelares grymma sorg så förstod jag och då kom tårarna. Jag har aldrig gråtit över en förlust förut för istället för sorg brukar jag känna ilska och frustration. Men igår rann tårarna som dem aldrig gjort förut. 

Totti grät också och när jag såg det rann tårarna ännu mer. Han har kämpat som bara den för att kunna spela den här matchen och som han gjorde det. Vår kapten ledde ett tappert Roma under hela matchen. Han spelade med en robotliknande sak på benet och förmodligen under enorma smärtor. Men han fanns där för oss och spelade med det största hjärtat som går att hitta. Är det någon som är värd att spela Champions League-final på hemmaplan så är det han. Men nu blir det inte så. Drömmen stannar vid en dröm och det smärtar så otroligt mycket.

Jag tänker inte skylla uttåget ur Champions League på någon. Inte på Tonetto. Inte på Vucinic. Inte på Baptista. Inte på Doni. Inte på Spalletti. Vi vinner som ett lag och vi förlorar även som ett lag. Vi är en familj. Det hjälper inte att peka ut någon syndabock i en match som denna och det jag skulle vilja göra nu är att åka och trösta allihopa. Krama dem och tacka för att de gör oss så stolta. Aldrig har jag varit så stolt över dem efter en förlust.

Hela Italien är nu ute ur finrummet. En efter en föll lagen av stegen. Vi höll kvar längst och spelade tillslut för hela Italien. Vi kämpade in i det sista. Men till ingen glädje när matchen var slut. Att förlora på ett sådant sätt vi gjorde igår är det absolut värsta som finns. Jag hade då hellre tagit en klockren förlust. Det är sådana här förluster som smärtar allra mest. Man kämpar, krigar, ser ljuset, är så nära. Men man når aldrig ända fram...

Nu ska vi inte gräva ner och gömma oss. Det är nu vi ska stå med stadiga fötter och med huvudet högt. Jag älskar bara Roma ännu mer efter detta. Det vi är och det vi har, är unikt. Både ni och jag vet det. Visst kommer det ta ett tag att bearbeta och komma över denna förlust men det här gör oss starkare.

Vi kommer komma tillbaka!