Translate

måndag 9 mars 2009

Vart är min egna Totti?

Idag lyssnar jag på Galenskaparnas "Pappa jag vill ha en italienare". Anledningen till det är att denna vecka så har vår skola besök från Italien och Bologna närmare bestämt. Det är utbyte mellan min skola och en skola i Bologna som heter Liceo Copernico. Jag var med förra året och det är nog bland det roligaste jag någonsin gjort. Grymt kul var det!

Så då har det alltså blivit dags för det årliga utbytet igen och jag är så ledsen att jag inte är med i år. Men idag fick jag åtminstone träffa på italienarna som är här (19 killar + 2 tjejer) på min italienskalektion och då fick jag guida runt dom i skolan. Snacka om att dom var härliga. Så mycket roligare, pratgladare och öppnare än stela och tråkiga svenskar. Dessutom berömde dem mig väldigt mycket för min italienska men om det var ärligt sagt eller bara för att smöra in sig låter jag vara osagt ;) 

Jag ska emigrera till Italien. Det är redan bestämt sen jag föddes. Jag är skapt för att flytta dit och jag bara väntar på den dagen då jag tar mitt pick och pack och drar. Och det är inte bara jag som väntar på den dagen utan nästan hela min bekantskapskrets vet att jag ska dit inom en snar framtid. "När ska du flytta till Italien?" brukar min mormor fråga och min morbror som jag inte brukar träffa så ofta säger varje gång vi ses "När går flyttlasset till Rom och till din egna Totti?".

Min egna Totti ja, vart är han? Jag väntar fortfarande på honom och kanske hittar jag honom nu när jag åker ner till Rom i maj. Jag ska i alla fall gå på spaning efter min framtida man, det är ett som är säkert. Jag skulle ju inte klaga på att flytta ner dit nu när jag tar studenten och allt. Perfekt!
Sen så småningom när jag hittat min egna Totti så väntar ju små Tottinhosar, hehe. Det hoppas åtminstone mina vänner på. "Julia jag längtar tills du fått barn i Rom och jag kan komma och hälsa på dig och dina barn som kan prata både italienska och svenska. Dom kommer vara så söta!" är något som jag hört både en och två gånger så nu har jag en riktig press på mig, men jag gillare. Moltissimo!

Så, på onsdag får jag mig ett kärt återseende av utbytesitalienarna igen. Kanske hittar jag min framtida man där, vem vet ;). Jag ska i alla fall diskutera fotboll med dem och stoltsera med att jag är Romanista. Frågan är om dem kommer tro på det, en vanlig tjej i ett land som Sverige som både kan prata italienska och hejar på Roma. Hur går det ihop egentligen? 
Kul ska det i alla fall bli och jag längtar... 









Dove sei?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Julia du ska se att du en vacker dag i Rom(!) finner din alldeles egna lilla Totti:) Tro mig;)

Julia sa...

Hahah ja det hoppas vi på ;)