Att heja på Roma är svårt. Roma är något oväntat, något oförutsägbart. Vi är inget Inter, inget Milan, inget Real Madrid, inget Bayern München, inget Chelsea, inget Manchester United och definitivt inget Barcelona. Vi är Roma och inget annat. Genom att heja på Roma så får man vara beredd på så mycket oväntat. Berg-och-dalbanan är en del av livet. Just nu har vi inte kapaciteten att prestera i match efter match och säsong efter säsong. Ibland måste man leva med att Taddei, Cassetti, Doni, Perrotta och Simplicio är de spelare vi konstant måste se i startelvan. Men jag måste erkänna att jag ändå gillar det oförutsägbara och det är förmodligen därför hjärtat tickar endast för vårt fina Roma. Att inte veta inför en säsong om allt kommer gå åt himmel eller åt helvete, att inte veta inför en åttondelsfinal i Coppa Italia mot Triestina om vi kommer vinna eller förlora, att gå in i 90e minuten med en 2-0-ledning och inte veta om det kommer sluta med vinst eller förlust...Det är liksom något speciellt som knappt går att förklara. Jag älskar Roma för vad dom är och vad dom står för och ingenting annat. Jag hatar skitsäsonger lika mycket som alla gör men man måste samtidigt vara beredd på att dom kan komma. Det är en del av Roma. Det är en del av livet.
Det fina med det oförutsägbara är att när man vinner något så firar man inte i 10 minuter, man firar och glädjs i 99 timmar. Jag kan fira lika mycket efter en vanlig seriematch mot Cagliari som Barcelona gör när dom vunnit ligan (i princip). Säsongen har inte värmt våra hjärtan särskilt mycket men vi alla vet att det kommer komma bättre tider. Och det är värt att vänta på för att vi alla vet att när framgångarna väl kommer, då står vi där lyckligare och stoltare än alla andra.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar