Den här dagen kan liknas med ens födelsedag när man var liten. Man har sett fram emot den, räknat ner dagarna i kalendern sen flera veckor tillbaka och vart det enda tankarna kretsat kring de senaste dagarna. På den stora dagen ligger man där i sängen med stängd dörr och bara väntar på att familjen ska komma med tårta och presenter. Man är spänd, förväntansfull och nervös. Det är precis så jag känner mig idag fast aningen värre. Skillnaden mellan ens födelsedag och den här dagen är att födelsedagen vill man aldrig ska slut medan jag idag vill att dagen ska ta slut så snabbt som möjligt.
Igår kväll blev jag helt plötsligt ännu mer nervös. Mitt hjärta slog mycket snabbare, jag fick ett stick i magen och mina fingrar började skaka. Jag tittade på klockan och den visade 19:27 samtidigt som de på radion sjöng ”nothing is gonna stop us now”. Då blev jag varm och log lite smålöjligt för mig själv.
Jag funderar på att be till Gud ikväll. Det har jag gjort två gånger tidigare och det hjälpte. Första gången var säsongen 04/05 och vi låg under mot Messina med 2-0 i paus. I halvtid bad jag att vi skulle vända och det gjorde vi till seger med 3-2. Den andra gången var nu i våras. Det var inför näst sista omgången och Inter mötte Siena och skulle vid seger blivit mästare redan då. Så då bad jag till de högra makterna. Jag bad för Roma, för Siena, för Serie A, för fotbollen. Det gav resultat den omgången.
Jag vet inte hur jag ska göra med matchen ikväll. Eftersom jag inte har ViasatSport så kan jag inte se den här hemma och jag lär inte få med mig någon att gå till något ställe att se den. Dessutom lär de bara visa Inter-United och det är inte riktigt lika intressant. Streama kommer inte på frågan så jag har inte så många alternativ som återstår. Just nu funderar jag starkt på att isolera mig från omvärlden under de två timmar som matchen spelas och ignorera Roma. Stänga in mig i mitt rum, läsa en bok eller se en film, undvika datorn, inte svara i telefon eller kolla på sms. Sen, när matchen är klar, trycker jag på text-tv sid 377 samtidigt som jag håller på att spy av nervositet. Hade inte Sollentuna haft hela Sveriges sämsta plog- och sandning så hade jag funderat starkt på att springa ute i 2 timmar. Allt för att slippa ha med allt vad CL heter att göra…
Jag tänker inte spekulera här om matchen. Finns inga anledningar till varför jag skulle skriva om hur Roma borde spela och hur vi inte borde. Det enda jag vill är att Roma spelar så bra som vi är kapabla till, jag vet vad vi kan prestera. Det andra jag kan säga är att imorgon står vi inför ett val, det finns två vägar att vandra, två onsdagar att vakna upp till. Den ena vågar man inte tänka på och den andra vågar man inte hoppas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar