I andra mötet mot Lyon var jag sjukt nervös. Efter 0-0 hemma så kändes det allt annat än bra inför returen. Lyon är ju fan bra och storfavoriter! Vi hade inte kanalen som matchen sändes på (typ Viasat Sport Extra 14 eller någon kanal som bara 400 människor har) och jag vägrade kolla på den match som sändes på tv för där skulle ju ändå vårt resultat och eventuellt highlights från matchen komma upp och jag kände att jag inte riktigt skulle klara av det. Så jag stängde in mig i mitt rum och sa till hela min familj att de absolut inte fick säga någonting under matchens gång oavsett hur bra eller dåligt det gick. Resultatet skulle jag försiktigt kolla upp när matchen redan var slut...
Matchen började, minutrarna tickade på och även fast jag var helt ovetandes om vad som hände nere i Frankrike så var matchen det ända jag låg och tänkte på. Det knep i magen ordentligt och jag ville bara att det skulle ta slut så fort som möjligt. När klockan börjar närma sig halv tio och halvtisdvila så kommer min pappa rusandes in i mitt rum och säger: "Julia, jag skiter i om du inte vill veta resultatet just nu men Mancini gjorde nyss ett sjuhelvettes jävla mål som du måste komma och se NU!!".
Då var jag bara tvungen att springa och kolla på hans extremt snygga mål och jag fick även reda på att de inte bara stod 1-0 utan 2-0 efter mål av Mr Totti Himself också! Efter detta kunde jag slappna av en smula i vetskapen att Lyon nu behövde göra tre mål fast jag kände fortfarande av oron i magen. Matchen spelades klart och vi kontrollerade totalt och gick vidare med totalt 2-0. En fantastisk match! (att 7-1 sen kom i kvarten tycker jag inte vi behöver ta upp.)
Och om jag var nervös inför Lyon matchen så är det ingenting vad jag var mot bortamötet i våras den 5 mars på Santiago Bernabeu. Trots att vi vunnit första mötet så var jag otroligt negativt inställd till returen i Madrid. Ska jag vara ärlig trodde jag vi skulle bli totalt överkörda och förlora med klara 3-0. Minns inte riktigt vilken kanal matchen sändes i men vi hade åtminstone kanalen den här gången. Däremot skulle jag missa stora delar av matchen eftersom jag jobbade till 21 just den dagen. Jag kunde inte koncentrera mig på hela dagen utan tänkte bara på matchen. Jag minns att jag på morgonen hade det största geografiprovet som någonsin gjorts i Sverige på endogena och exogena krafter och koncentrationen och mitt fokus låg på helt fel saker. Istället för att grubbla på vilken hårdhet en röd fältspat har och vad man använder en kvarts till så flög mina tankar till matchen. Hur skulle vi ta oss ann dessa giganter?
När jag jobbar till nio är jag vanligtvis hemma runt tio, varav 20 minuter går åt till att gå från tåget hem. På morgonen trodde jag att jag skulle småspringa hem så jag skulle vara hemma på 13-14 minuter istället och därav kunna se mer av matchen. Men när jag sedan satt på tåget på väg hem så kom den här oron igen. Jag började lida och fick ont i magen fast jag inte ens såg matchen och jag bestämde mig för att gå så långsamt jag kunde från tåget. Jag ville inte komma hem och titta för jag skulle inte klara av ännu mer lidande. Så när jag gick hemåt gick jag med myrsteg och små omvägar, just för att missa mer av matchen. Istället för att vara hemma på 20 minuter så tog det nu 30 minuter att komma hem men det betydde att det fortfarande var lite mer än 20 minuter kvar av matchen och det stog fortfarande 0-0! Tänk om Real skulle göra ett mål nu...då hade det inte vart mycket att vinka på. Men Roma skulle komma att motbevisa mig...
Helt plötsligt så är han bara där, nummer 11, Rodrigo Taddei. På ett inlägg från Tonetto så dyker han upp och nickar bollen förbi Casillas. Hur underbart som helst, vilken lycka det var. Men lyckan varar inte länge för minuten senare så gör Raul mål för hemmalaget och ångesten kom som ett slag i ansiktet. Visserligen var vi fortfarande vidare men vad i helvete gör vi nu? Backar hem med hela laget och tokförsvarar? Jag kan nästan svära på att de där är bland det mest plågsammaste jag varit med om. Tiden sniglade sig fram och det kändes som matchen skulle spelas i en oändlighet. I slutet får vi en frispark som Panucci lägger. Vi har 3 spelare i Reals straffområde, Real har fyra exklusive Casillas. Världens bästa Vucinic är först på bollen och saken är klar. 2-1. Due-uno. Två jäva ett!! Lyckan var så obeskrivlig, det vet ni. Jag bara skrek ut min glädje och det kändes som jag kunde springa 1927 gånger till Rom fram och tillbaka. Det hade räckt med 0-0, men vi är Roma och kan inte spela på resultatet. Därför vann vi! Det var så svårt att inse det och lyckoruset var helt otroligt. Jag är så lycklig som får uppleva den känslan som infann sig.
Om en vecka har vi spelat det första mötet mot Arsenal och jag har redan inlett en veckas lidande...
1 kommentar:
Går bara att instämma.. :)
Skicka en kommentar